Prenumerera på Skogscentralens nyhetsbrev

Vi skickar ut ett nyhetsbrev om skogsfrågor 6-8 gånger om året. Det kostar ingenting att prenumerera på nyhetsbrevet, och du kan avbeställa det när du vill.
Finska

Ari Nikkola: Vad är det bästa incitamentet?

06.06.2019

Alla bloggtexter

Finska staten har stött privata markägares skogsbruk sedan 1928. Skogsförbättringslagen var först temporär, sedan mer bestående och den nuvarande temporära lagen om finansiering av hållbart skogsbruk, alltså Kemera, gäller till slutet av 2020. År 1928 stiftades också lagen om enskilda skogar. De som stiftade den lagen hade ett taktiskt öga: när man med lagen om enskilda skogar begränsade så erbjöd skogsförbättringslagen en morot.

Stödet var och är avsett för att uppmuntra skogsägare att sköta skogen och göra grundliga förbättringar. Den nuvarande finansieringslagen är temporär, men fortsättning av någon sort lär följa. Vi kommer ändå inte längre att prata om Kemera, utan om ett incitamentssystem för skogsbruket.

Vad är det då som fungerar som incitament? Just nu förblir Kemeramedel oanvända, det finns gott om oskötta plantskogar och det utförs väldigt lite grundlig förbättring av skogsvägar. Det ser alltså ut som om incitamenten inte fungerar eller som att vi uppmuntrar skogsägare att göra sådant de inte vill göra.

Kemera har alltid litat på pengarnas makt. Det finns två sorters finansiellt stöd: det direkta stödet €/hektar eller en viss procent av alla kostnader. Var och en kan säkert räkna ut vilket stöd som ger den bästa uppmuntran. Det att man får hundra euro eller det att räkningen minskar med hundra euro. Det verkar som om det senare inte fungerar. I alla fall inte när det handlar om grundlig förbättring av skogsvägar, även om stödet är hela 50 procent av de godkända kostnaderna. Förstås påverkar också det faktum att det finns så få aktörer som gör arbetet.

Det kommande incitamentssystemet kan vara också annat än en summa som ges. Det kan vara skattelättnader eller statens indirekta stöd, som den avgiftsfria e-tjänsten MinSkog.fi. Ett nytt förslag som har kastats fram är ett stöd för bindande av koldioxid. Vore det en sådan sak som skogsägare vill göra och där målen kan nås med hjälp av ett litet incitament? Tiden får utvisa.

Det lönar sig för var och en att fundera på om en också i skogsfrågor alltför mycket tänker att ”nu och genast”. Jag hävdar att många gör det. Virkeshandel görs om inkomsten genast syns på kontot. Man vill inte få en räkning i handen eftersom ”nu och genast”-tankesättet inte känner till en sådan sak som en investering. Inte ens om staten betalar en del av räkningen. Det lönar sig ändå att komma ihåg att plantskogsvården inverkar på inkomsterna först i framtiden, men att fastighetens försäljningsvärde genast stiger då arbetet är gjort.

Med olika incitament har man försökt få skogsägare att fatta beslut som gynnar Finland och dessutom skogsägaren själv. Det finns ändå arbete att göra i marknadsföringen. Om grundlig förbättring av väg marknadsförs med att virkespriset stiger utan noggrannare argumentation så är det ett mycket löst handledsskott.

Kanske arbetsgruppen som nu funderar på incitamenten borde inkludera någon som forskar i människors beteende och någon som kan sälja. De skulle kunna berätta för arbetsgruppen vad vi skogsägare verkligen vill och hur man kan sälja saker åt oss. Skogsägarna bör å sin sida komma ihåg att ett incitament bara är ett incitament. Den verkliga orsaken att utföra arbete i skogen bör vara den hållbara vården och användningen av skog.

Kommentarer

Ingen har ännu kommenterat artikeln.

Kommentera

Skicka din kommentar med formuläret nedan. Alla fält måste fyllas i.

Fyll i det här fältet.