Hoppa till innehåll
Till Skogscentralens sidan minSkog.fi
Till första sidan
Suomeksi

Glöm inte vattenvården i skogsbruket

Vattendrag – små och stora, är en väsentlig del av vår omgivning. De syns i landskapet, svalkar under heta sommardagar och kan även bidra till vår närmat i form av fiskefångst. Också träden får sin växtkraft från vatten.
Enkät
Fyll i det här fältet.
Gillade du artikeln? Nej, inte alls
Fyll i det här fältet.
Glöm inte vattenvården i skogsbruket

25.04.2017

Text Juha Jämsén ja Annikka Selander | Bilder Essi Kuula

Vattenvårdens mål är att minska eller helt undvika den urlakning av fasta partiklar och närsalter som skogsbruksarbetena orsakar. Till exempel rekommendationerna för vattenvård och skogscertifieringens kriterier styr planeringen och genomförandet av vattenvårdsåtgärder. Dessutom finns det i vattenlagen stipulationer som inverkar på planeringen av vattenvårdsåtgärderna.

Två tredjedelar av Finlands landareal är skog och skogen utgör också största delen av avrinningsområdenas areal. Skogsbrukets betydelse är alltså stor – trots att näringens kalkylerade andel av den totala närsaltsbelastningen är relativt liten.

Ett avrinningsområde är det område från vilket vattnet rinner och det bestämmer vattendragets egenskaper. En del av vattendragen är av naturen frodigare med brunt vatten och en del är klara.

I terrängen rör sig vattnet enligt terrängformationerna och samlar sig till allt större vattendrag. Rännilar, bäckar och åar rinner förr eller senare ut i en tjärn eller en sjö och slutligen i havet. Skogsbrukets åtgärder inverkar alltså alltid på ett närbeläget småvatten och även på ett större vattendrag som ligger längre borta.

Tecknad illustration av sedimenteringsbassängens funktion.

Sedimenteringsbassängens funktion bygger på att vattnets strömningshastighet bromsas upp och att de partiklar som finns i vattnet lägger sig på bassängens botten.

Den belastning som skogsbruket orsakar är diffusbelastning och den består av belastning från enskilda åtgärdsområden. Belastningens storlek är en följd av de vattenvårdsmetoder som vi använder i dessa arbeten.

Avgörande beslut fattas redan före planeringen och genomförandet av olika åtgärder när man utvärderar behovet av olika åtgärder och hur de ska verkställas.

Alla skogsbruksarbeten söndrar markytan i någon mån. Jordpartiklar som lossnar från underlaget är den största belastningen som skogsbruket orsakar. Jordpartiklarna som sådana orsakar många olika slags problem i vattendragen och dessutom för de med sig näringsämnen. Vattenvårdens främsta uppgift i skogsbruket är att hindra jordpartiklarna från att lossna.

Med tanke på kostnaderna är det effektivast att planera skogsbruksarbetena så att man orsakar så liten belastning som möjligt, det är alltså bättre ju mindre vattenvårdskonstruktioner det behövs. Det behövs data om markens lutning, vattenmängden och jordarten för att man ska kunna identifiera riskobjekten. I planeringen kan man som hjälpmedel använda geografisk information. Man får då redan före terrängplaneringen preliminär information om var de mest problematiska ställena finns. Informationen ersätter inte den planering som görs i fält, men man kan rikta fältarbetet effektivare. Du kan läsa mera om materialet på Skogscentralens webbsida www.metsakeskus.fi/vesiensuojelukartat, och där finns också instruktioner för hur materialet ska användas.

Ofta kan man inte ens med god planering helt förebygga belastning på vattendragen. Lyckligtvis finn det många olika vattenvårdskonstruktioner och man väljer det alternativ som leder till bästa resultat. I första hand försöker man hitta sådana konstruktioner som minskar vattnets strömningshastighet och förhindrar markpartiklar att lossna. Ett annat alternativ är att fånga jordpartiklarna innan de rinner ut från åtgärdsområdet eller senast innan de når närmaste vattendrag. 

 

Avverkning, markberedning och gödsling

Vid planeringen och genomförandet av avverkningar ska vi sträva efter att minimera markskadorna. Det här är speciellt viktigt när vi arbetar nära vattendrag. Mellan vattendraget och arbetsområdet ska man lämna en skyddszon – ett område där marken lämnas orörd. Skyddszonens bredd varierar från 5 till 50 meter beroende på arbetet, vattendragets karaktär och terrängens egenskaper. Ju mera vatten och ju brantare lutning, desto bredare skyddszon behöver vi.

Skogsägaren kan välja att satsa mera på vattenvård genom att använda skyddszoner som är bredare än de rekommenderade minimimåtten. Skyddszonerna är viktiga också för landskapsbilden. Det är viktigt att välja en markberedningsmetod som blottar så lite mineraljord som möjligt. Vid gödsling ska man välja gödslingsobjekten med eftertanke, utvärdera behovet av gödsling och lämna tillräckligt breda skyddszoner.

Teckning som visar hur de partiklar som finns i vattnet lägger sig på sedimenteringsbassängens botten.

 

Iståndsättningsdikning

Valet av arbetsobjekt har stor betydelse för vattenvården speciellt när det gäller dikningsprojekt. Markens bördighet inverkar på dikningens lönsamhet och det är ingen bra investering att iståndsätta dikena på karga torvmarker. Investeringen har liten betydelse också på sådana objekt där trädbeståndet med sin avdunstning förmår hålla grundvattennivån på en tillräckligt låg nivå för trädens tillväxt.

Man kan påverka vattnets strömningshastighet genom att minska på dikets lutning eller inverka på vattenmängden under översvämningstiden till exempel med dammar. Grävningsavbrott vid iståndsättningen av diken är en effektiv och förmånlig metod att minska på lutningen. På ett dikningsområde kan man förbättra vattenvården också med olika dammkonstruktioner som dämmer upp vattnet till exempel i dikesnätet vid översvämningsläge. 

Till följd av uppdämningen minskar vattnets strömningshastighet ovanför dammen och i mindre omfattning också nedanför konstruktionen. Dimensioneringen av dammarna ska vara sådan att dräneringen är tillräcklig under trädens växtperiod. Skogsägarna behöver inte vara oroliga över att det tidvis står vatten i dikena. När dikena är rätt dimensionerade minskar vattnet inte trädens tillväxt. 

Slamgropen är den vanligaste vattenvårdsmetoden för att fånga fasta partiklar som rör sig på dikesbotten. Sedimenteringsbassänger och översilningsområden minskar i sin tur vattnets strömningshastighet och det material som rör sig med vattnet sjunker till bottnen. Det är viktigt att bassänger och översilningsområden dimensioneras rätt utifrån vattenmängden. Vid avverkningen ska man se till att det finns tillräckligt med utrymme för bassängen och de jordmassor som grävs upp. 

Tecknad genomskärningsbild på en rördamm. Dammen består av en bgrop, ett översvämningsrör och ett rör som reglerar flödet.​​​​​​​

 

Våtmark

Våtmarken är den till arealen största vattenvårdskonstruktionen. Våtmarksarealen måste vara minst ungefär en procent av avrinningsområdets areal för att våtmarken ska tjäna vattenvårdens syfte. En rätt dimensionerad våtmark samlar upp både fasta partiklar och vattenlösliga näringsämnen. 

En våtmark anläggs på ett ställe som naturligt lämpar sig för det antingen genom att bygga en damm eller genom att gräva. Tyvärr är det ont om sådana här platser. Om skogsägaren känner till lämpliga områden lönar det sig att berätta om det i samband med planeringen av iståndsättningsdikning. En del områden kan anläggas till våtmarker också i samband med mera omfattande naturvårdsprojekt. Skogscentralen tar gärna emot tips om dylika platser och tar dem sedan i beaktande när vi uppgör naturvårdsplaner för större områden. Våtmarkerna är viktiga också för den biologiska mångfalden och de gynnar viltet genom att öka antalet lämpliga livsmiljöer.

Vattenvården ingår i planeringen och genomförandet av alla skogsbrukets arbeten. Vi har gjort framsteg, men det finns ännu saker att förbättra. I fortsättningen ska vi till exempel ännu mera beakta vattenvården vid markberedning, i synnerhet när det finns behov att leda bort ytvatten. 

Mera information om vattenvården: 
www.metsakeskus.fi/tausta-aineistot

 

Grundvatten

  • Gödsling rekommenderas inte på viktiga grundvattenområden. Undvik att gräva diken som når ner till mineraljorden.

De vanligaste vattenvårdskonstruktionerna

  • En slamgrop är en fördjupning som grävs i diket. Slamgropen ska fånga grova jordpartiklar.
  • En sedimenteringsbassäng är en grävd konstruktion som dimensioneras enligt vattenmängden så att de fasta partiklarna i vattnet sjunker till botten på bassängen.
  • Ett grävningsavbrott är ett ogrävt avsnitt av diket och det minskar dikets lutning på längden.
  • Ett översilningsområde är ett område där vattnet silas genom vegetationen och marken.
  • En våtmark är under största delen av året ett fuktigt område och där finns vattenområden av olika djup.
  • Med hjälp av en konstruktion som reglerar strömningshastigheten minskar man vattnets strömningshastighet genom att begränsa vattnets flöde under översvämningstoppar.
  • En skyddszon är en orörd zon mellan arbetsområdet och vattendraget. På skyddszonen görs ingen markberedning eller gödsling och där används inga växtskyddsmedel. Skyddszonen är minst fem meter bred.