Hur ska man gå till väga för att öka mängden död ved i en ganska ung likåldrig ekonomiskog? Vilka trädslagskombinationer borde man satsa på?

– Före en avverkning är det bra att gå igenom stämplingsposten och med röd-vitt fiberband märka ut grupper av naturvårdsträd, eventuella enskilda naturvårdsträd, viltbuskage och kantzoner som ska sparas. I varje skogsbestånd finns sådant som är värt att sparas, och det är bra både för naturen och för det praktiska arbetet att man koncentrerar hänsynen.

– Det är ont om död ved i ekonomiskogen, så målet är att öka mängden. Vid avverkningar, skogstransport och markberedning är det viktigt att man sparar den döda ved som finns, både lågor, torrakor och enstaka vindfällen. 

– Helst ska man lämna naturvårdsträden i grupper med olika trädslag och olika stora träd. De tillför skogen en olikåldrig struktur och bildar med tiden död ved. Speciellt värdefull är död ved av grova lövträd. Också i små naturobjekt som lämnas utanför skogsbruksåtgärder bildas det hela tiden död ved, vilket bidrar till att upprätthålla kontinuiteten av död ved i skogen. Blandskog är god naturvård. Målet är att alla trädslag som fanns i skogen före avverkningen ska finnas där också efteråt.

– Man bör noga fundera på om det är nödvändigt att göra en förröjning. För skogshönsfåglarna och skogsharen är det livsviktigt att man lämnar kvar tillräckligt med viltbuskage vid gallringsavverkningar.

Hur kan jag skapa gammelskogsförhållanden i en likåldrig ekonomiskog så att det ändå går att producera virke som ger inkomster? Eller är de här målen omöjliga att kombinera? 

– Det är ingen omöjlig ekvation, tvärtom. God naturhänsyn ingår i god skogsvård. Kom ihåg att en del av naturhänsynsåtgärderna är lagstadgade, till exempel att spara de särskilt viktiga livsmiljöer som nämns i skogslagen. Andra åtgärder hör till certifieringskriterierna, till exempel att spara naturvårdsträd och skyddszoner vid vattendrag. Men när du vill kan du alltid ta mer hänsyn till naturen än vad minimikraven förutsätter.

– Man kan öka mångfalden vid skogsvården i skogens alla utvecklingsskeden. Du kan lämna fler naturvårdsträd än vanligt och spara den döda ved som finns. Du kan också göra skogen mer skiktad och spara underväxt, gynna blandbestånd och spara gamla träd. Också små naturobjekt som lämnas utanför avverkningar ökar variationen i skogen. De för mångfalden viktiga strukturdrag är nyckelfaktorn då man vill öka naturvärdena i en likåldrig ekonomiskog.
 

Vilken höjd och grovlek rekommenderas på högstubbarna? Vilka trädslag ska de vara och hur många per hektar? Och vad betyder högstubbarna för den biologiska mångfalden och för fåglarna?

– Det gläder oss att antalet högstubbar har ökat på avverkningsytorna de senaste åren. Avverkningsmaskinen gör en högstubbe genom att kapa trädet på 3-4 meters höjd. Efter det får maskinen flytta toppdelen till ett passligt ställe, till exempel in i en grupp av naturvårdsträd, där den får bli en låga. Ju grövre, desto bättre, men massavedsdimension är minimum. När man kapar trädet får man det att murkna snabbare, och högstubbar är ett lätt och effektivt sätt att öka mängden död ved. I hålträden häckar till exempel slagugglor och mesar.

– Antalet beror på skogen och skogsägaren, men 4-5 per hektar är bra. När man väljer högstubbar ska man helst ta lövträd, och till exempel glasbjörkar av massavedsdimension blir bra högstubbar.

Skogsägaren kan gärna själv märka ut naturvårdsträd med röd-vitt fiberband.

 

Största delen av artrikedomen består av små ryggradslösa organismer som lever i jorden. Ändå känns det som om största delen av naturhänsynen är inriktad på stora ryggradsdjur. Hur kan man ta hänsyn till de ryggradslösa och de som lever i jorden?

– Naturvårdsträden och den döda veden gynnar uttryckligen många ryggradslösa organismer, och framför allt många insekter är beroende av just vissa sorters död ved. Det behövs både hård och mjuk ved av både lövträd och barrträd. Också vattenhushållning i naturtillstånd är viktigt för många slags vattenorganismer, till exempel för arter som lever i strömmande vatten. Många av de här arterna kan man inte se med blotta ögat, och bara specialiserade forskare kan identifiera dem. När man sparar och tar hänsyn till livsmiljöer utgår man från sådana strukturdrag som man kan se och som man vet är till nytta för många arter.

– Man borde undvika att onödigt söndra markytan för att inte skada mykorrhizasvampar som lever i symbios med träden. Svampens mycel täcker trädets finrötter och effektiviserar trädets närings- och vattenupptagning. I gengäld får svampen socker av trädet. Största delen av svamparna är vanliga, men det finns också sällsynta arter. Levande rötter från naturvårdsträden och viltbuskagen gynnar alltså svamparna. På naturobjekt som sparas finns det ofta mycket organiskt material och ett myller av olika markorganismer.

På vilka platser lönar det sig att lämna viltbuskage? Hur stora ska de vara? Vad säger Kemera-stödvillkoren om viltbuskage? 

– Viltbuskagen är grupper av träd och underväxt som sparas vid skogsbruksarbete. De kan vara allt från en grupp på några träd till en dryg ar. De ger skogshönsfåglar, speciellt ungkullarna, och skogsharar skydd och föda. Till exempel svårframkomliga platser som man också annars gärna lämnar orörda och som har blandbestånd och lövträd passar bra som viltbuskage. Andra bra platser är fuktiga sänkor och skogsfigurens kanter. Det viktigaste trädslaget i ett viltbuskage är granen, eftersom dess kvistar når ända ner till marken. 

– Rekommendationen är att man lämnar viltbuskage vid alla röjsågsarbeten, det vill säga vid slyröjning, röjning, förröjning och hyggesrensning. 4-5 viltbuskage per hektar passar bra. Så länge viltbuskagen täcker mindre än 10 procent av den totala arealen är plantbeståndet fortfarande Kemera-dugligt. Fyra buskage på en halv ar var täcker två procent av en hektar.

Aspen betraktas allmänt som ett bra trädslag som ökar artrikedomen i skogen. Vilka arter är det som behöver aspar?

– Det finns flera hundra arter i Finland som är beroende av asp, och en del av dem är utrotningshotade. Många arter är specialiserade på ett visst skede i aspens utveckling. Därför är det viktigt att det finns både levande och döda aspar i skogen. Aspen är viktig för till exempel aspfjärilen och poppelsvärmaren, större aspvedsbocken, poppelmusseronen och aspfjädermossan.

– Också många hålbyggare gillar asp. Hackspettar häckar gärna i aspar för det mjuka träets skull, och döda aspar ger dem insekter att äta. Också många andra fåglar häckar i asp. Flygekorren har ofta sitt bo i ett hackspettshål i en gammal asp, och asplöven är viktig föda för den på sommaren. Den mjuka veden och den basiska barken gör aspen till en värd för fjärilar, gelésvampar, tickor och mycket mer. Många av de arter som är beroende av gamla eller döda aspar finns med på listan över hotade eller hänsynskrävande arter, till exempel  den hotade cinnoberbaggen.

– Aspen är viktig föda också för många arter av vilt, till exempel för haren och älgen. Ibland fäller man som en viltvårdsåtgärd aspar åt hararna så de har mat på vintern. Aspen är ett mångfaldens superträd eftersom den ger husrum och föda till så många organismer. De viktigaste artgrupperna på aspen är stora fjärilar, växtsteklar och skalbaggar, epifytlavar, vedlevande insekter och tickor som bryter ner död ved. 

Aspen med sina många hyresgäster är ett viktigt träd för den biologiska mångfalden.