Ett stort antal hobbymöjligheter stängdes i våras på grund av coronaepidemin. Under undantagsförhållandena fick motionärerna fundera på om de skulle ta en joggingrunda eller hitta på något intressantare. 

Orienteringen utmanar inte bara kroppen utan också sinnet. Inte konstigt att orientering har blivit så populärt i coronans tid. Skogen är en av de tryggaste miljöerna under epidemin, och skog finns det gott om i landet. Finlands orienteringsförbunds vd Mika Ilomäki berättar att det har beställts och printats ut fler kartor till egen användning nu än det vanligen printas ut under motionsorienteringsevenemang, ett tecken på att motionsorienterarna blivit fler. 

– Orienterarna är snabba i vändningarna. De första självständigt skapade banorna hade lagts upp i skogen redan i mars, och nu orienterar man enligt samma koncept runt om i Finland, säger Ilomäki.

Det går till så att man beställer eller printar ut en karta från en förenings eller orienteringsförbundets webbplats. Kontrollerna är på plats i ungefär en vecka, och man kan orientera där ensam eller tillsammans, när man vill, med PGS-tidtagning eller utan. 

Ilomäki säger att det verkar finnas efterfrågan på den här fria och individuella formen av orientering, och att den kan komma att bli kvar som ett bestående inslag i föreningarnas evenemangsutbud.

 

Orientering är en social gren

Utanför coronatider är orientering en mycket social gren. Evenemangen ordnas med talkokrafter, och det hör till etiketten att man hjälper nybörjare och andra som behöver hjälp. 

Grenens sociala sida var säkert inte det första som Jyrki Ahvonen från orienteringsföreningen Helsingin suunnistajat tänkte på när han för 48 år sedan i hasorna på sin storebror blev begeistrad av orienteringens tävlingsaspekt. Men värdet av de sociala aspekterna visade sig snabbt, och många av de vänskapsband som han knöt i orienteringen finns kvar. Också de sporadiska mötena med människor vid kontrollerna är värdefulla. 

Ahvonen säger att många orienterare delar samma rationella värdegrund med respekt för miljön. I orienteringen får man väga olika alternativ och anpassa hastigheten efter förmågan. Grenen bjuder på intellektuella utmaningar, men lär en också att acceptera slumpen. 

Ahvonen är utbildad forstmästare. När han orienterar försöker han koncentrera sig på prestationen, men samtidigt kan han inte låta bli att studera skogens skick, gallringsbehov och magnifika växtbestånd. I hans familjs egen skog har det inte ordnats några orienteringsevenemang, men de skulle ge sitt tillstånd direkt. 

Ahvonen har rört sig i skogar där Jukolakavlen ordnats tidigare och upptäckt hur snabbt skogen återhämtar sig efter massevenemanget. 

– Där är arrangörernas och banmästarens sakkunskap av stor betydelse, säger Ahvonen.

Jyrki Ahvonen började orientera som 11-åring. Mycket av det han lärt sig i orienteringen fungerar också i vardagen, berättar han.

 

Hur börjar man? 

Det naturligaste sättet att lära sig orientera är att man föds in i en familj som orienterar. Man lär sig orientera samtidigt med allt annat, och det är inte sagt att man ens kommer ihåg själva inlärningsprocessen. Orientering är ofta hela familjens gemensamma hobby. Ett barn i fyraårsåldern börjar kunna gestalta hur kartan och verkligheten motsvarar varandra, och i andra ändan av åldersspektret är läsglasögonen till hjälp. Någon övre åldersgräns finns inte på orienteringsevenemangen. 

Ett annat sätt att börja är att delta i orienteringsföreningarnas orienteringsskolor för barn och vuxna. När man lärt sig grunderna blir det roligt. Till grunderna hör bland annat karttecknen och hur man riktar kartan i förhållande till terrängen med hjälp av kompassen. 

Det hjälper om man känner kartskalorna, höjdkurvorna och hur man tar riktningen med kompass, men det är ingenting man behöver känna stress över. Bland det svåraste i orienteringen är sannolikt att reglera farten och fatta beslut i terrängen. Där har man att lära sig resten av livet.  

​​​​​​​Orienteringsföreningarna ordnar orienteringsskolor som hjälper vuxna och barn att komma igång med sin hobby.