Prenumerera på Skogscentralens nyhetsbrev

Vi skickar ut ett nyhetsbrev om skogsfrågor 6-8 gånger om året. Det kostar ingenting att prenumerera på nyhetsbrevet, och du kan avbeställa det när du vill.
Suomeksi

Säd och grönsaker åt viltet

Små hjortdjur och hönsfåglar uppskattar ett dignande matbord på vintern. Vinterutfodringen håller många viltstammar livskraftiga.

30.10.2018

Text Sirpa Sutinen | Bilder Tommi Anttonen och Marko Muuttola

För bara trettio år sedan var det populärt att utfodra hararna på vintern. Man snickrade foderautomater, lade ut hö och fällde aspar till hararna. Vinterutfodringen får viltplaneraren Teemu Lamberg vid Finlands viltcentral att tänka tillbaka på sin ungdom.

– Då hade vi ännu inga små hjortdjur i våra hemknutar. Mest var det skogs­hararna vi matade. I dag är man inte helt övertygad om nyttan med det, men det var man då, säger Lamberg.

– I Norra Savolax är det fortfarande vanligt. Där har man nog de tätaste harstammarna i hela Finland.

När man utfodrar vilda djur i dag koncentrerar man sig främst på små klövdjur, som rådjur och vitsvanshjort. I Österbotten lägger man ofta ut vinter­foder till fasaner och rapphöns, medan man i sydöstra Finland har börjat utfodra vildsvinen.

– Dem utfodrar man inte för att stammen ska klara sig över vintern, utan för att man med små­skalig utfodring vill locka dem till vissa ställen för att kunna skjuta dem, säger Lamberg.

Mindre hjortdjur utfodras huvudsakligen i landets södra delar.

– Visserligen ända uppe i Kajanaland, med betoning från mellersta Finland och neråt. I Tornedalen finns de också, säger Lamberg.

Ställvis finns det mycket vitsvanshjort i landets södra delar.

– Då kan man fråga sig om en överdriven vinterutfodring verkligen behövs. Det kan bli problem i trafiken och på åkrarna. Å andra sidan får man dem genom utfodringen att hålla sig på ett mindre område, kanske till och med borta från trafiken.

 

Välj en enslig, öppen plats

Vinterutfodringen bör ordnas på en plats där den inte stör trafiken.

– Det får inte finnas en tungt trafikerad väg mellan hjortdjurens viloplats och utfodringsplatsen, och utfodringsplatsen kan inte vara alldeles intill bebyggelse. Den bästa platsen är en ensligt belägen, övergiven åker, säger Teemu Lamberg.

Ett öppet fält är mycket bättre än skyddande skog.

– Rådjur och vitsvanshjortar är lätta byten för lodjuret om det är mycket snö och utfodringsplatsen är mitt i skogen. På ett åkerfält är det svårare för lodjuret att överrumpla dem.

Också för hönsfåglar är en åker den bästa utfodringsplatsen. En rapphöna kan reagera snabbt om en duvhök kommer flygande.

– Orren utfodrades tidigare med havre och havrekärvar. Erfarenheterna av det var tudelade. Man utfodrade dem på torvmark, men det gick visst på det sättet att hökarna lärde sig att besöka samma torvmarker. Resultatet var dåligt för orren, och man har i stort sett slutat utfodra orrarna. I dag bjuder man dem på sin höjd på hönsgrus.

Klövdjuren gillar salt, och det är bra att ge dem det året om.

– Löst salt eller en saltsten på foderplatsen.

Teemu Lamberg arbetar som viltplanerare i Jyväskylä­regionen. Han rekommenderar att man ger viltet en mångsidig vinterkost.

 

Mångsidig servering att rekommendera

När man valt en plats för vinterutfodringen är det dags att bestämma menyn. Lamberg förespråkar en mångsidig kost.

– Rotfrukter, spannmål, hö, även färdigfoder i mindre mängder, till och med kraftfoder. Klöverbaserade foder är bra. Rådjuret kan vara väldigt kräset. Det ska finnas alternativ. Bara havre blir för enformigt för dem.

Överskottsskörd från trädgården, till exempel äpplen, är ett välkommet tillskott i viltets vinterfoder.

– Man kan erbjuda överskottsäpplen till jaktföreningen.

Viltet kan äta också skrumpna, ytskadade och små rotfrukter.

– Men inga mögliga eller förfarna grönsaker. Och man lägger inte heller ut bullar eller bröd, som processats av människan, till de vilda djuren. Jäst är inte bra för dem.

Älgarna hittar sin föda i oskötta plantskogar, så dem behöver man inte utfodra.

– Åt fasanerna och rapphönsen duger säd och oljeväxter, till exempel foder­rybs och -raps. De är också nöjda om det finns vinterståndare. Ogräs med frön är livsviktiga för rapphönan.

 

Effektivaste utfodringsplatsen finns vid en viltåker

Lamberg påpekar att också en oskött äng ger fåglarna föda om vintern.

– Ofta lämnas kanterna av åkern oplöjda, och där sår man viltåkersblandning eller solrosor.

Av oljeväxterna får djuren energi. Rotfrukter, sockerbetor och foderrovor ger kolhydrater. Om utfodringen sker på en avlägsen plats är det idealiskt om det finns en viltåker bredvid.

– Viltåkern äts ofta tom före vintern, men alltid blir där någonting kvar.

Lamberg rekommenderar att man sår färdiga viltåkersblandningar för hjortdjur eller hönsfåglar. Blandningarna kan innehålla olika baljväxter, klöver, oljeväxter, spannmål, havre, foderkål och foderrovor. En del klarar sig till vintern.

– När man lägger foder ovanpå snön och det går att gräva i viltåkern har djuren att välja på.

Ibland hjälper naturen till att skapa viltåkrar. Så gick det i fjol då sommaren och hösten var regniga.

– Naturen skapade frikostigt med viltåkrar då det inte gick att tröska säden på grund av regnet. De var till nytta för klövdjuren.

Också i skogsbruket kan man hjälpa viltet att klara sig. Blåbär är en viktig art för många djur både som skydd och som föda.

– Före förstagallring kan man vid förröjningen lämna kvar undervegetation och viltbuskage som skyddar viltet. Genom gallringar får man ner ljus till blåbärsriset, säger Lamberg.

– Så här kan man hjälpa små klövdjur och skogshönsfåglar att klara sig över vintern, utan att föra en enda hink havre till skogen.

I Österbotten lägger man ofta ut vinterfoder till fasaner och rapphöns.

 

Vinterfoder håller stammen livskraftig

Små klövdjur kan ha svårt att ta sig fram i snön på vintern. Även om vinter­utfodringen inte ökar antalet djur så kan den stärka stammen och hålla den livskraftig. Honorna klarar vintern bättre och är i bättre skick när det blir dags att föröka sig.

– Den viktigaste tiden för vinterutfodringen är från februari och framåt. Då finns ännu inte något grönt, och djuren har redan grävt upp den naturliga födan som fanns under snön.

Små hjortdjur gräver fram lingon och blåbär ur snön. Men om det är mycket snö kan det vara svårt, och då hjälper vinterutfodringen djuren att klara vintern.

Lamberg påminner om att man måste fortsätta med utfodringen hela vintern om man en gång börjat.

– Om man börjar lägga ut foder på hösten, måste man orka fortsätta ända till våren, tills det finns ny grönska i naturen. Om man slutar med utfodringen mitt i vintern gör man viltet en björntjänst, bokstavligen.

Vinterutfodring kräver insatser varje vecka, om man inte använder en foderautomat. När man lämnar säd på marken är den snart täckt av snö. För att lätta på ansvarsbördan kan medlemmarna i jaktföreningen turas om att sköta utfodringen.

– Ofta utfodrar jaktföreningarnas medlemmar viltet på sina egna marker.

Man måste ha markägarens tillstånd för att utfodra viltet.

 

Viltkameror tar naturskådandet till en ny nivå

En viltkamera på utfodringsplatsen kan vara både till glädje och nytta för den som lägger ut maten.

– Av bilderna vet man vilka djur som besöker platsen och vid vilka tidpunkter. Av spåren går det inte alltid att räkna hur många djur det är, men med kameran ser man det. Det tar naturskådningen till en helt ny nivå. När man ser bilden behöver man inte spekulera om vad som rör sig där.

Många som inte har jaktkort har börjat filma och utfodra hjortdjur efter att ha haft besök av dem vid havrekärven i trädgården. Utfodringsplatserna besöks ofta också av mer sällsynta djur.

 

Tips för att komma igång

  • Att utfodra harar är lätt. Man lägger ut hö under en gran eller fäller en asp i snödrivan.
  • Olika automater underlättar utfodringen. För att få djuren att använda automaten lägger man först ut foder också på marken intill automaten. När de lärt sig att besöka platsen lär de sig också att äta ur automaten.
  • Överblivna grönsaker, rotfrukter och äpplen från trädgården duger bra åt skogens djur. Lägg ut ett mångsidigt utbud på vinterfoderplatsen.

 

Lasertolkade viltobjekt i Minskog.fi

Nu kan skogsägare och yrkesfolk hitta information om viltmiljöer i e-tjänsten MinSkog.fi. I somras publicerades laserskannat material från Sodan­kylä, Pudasjärvi, Kuopio och Björneborg. Under höstens lopp utvidgas tjänsten till att gälla laserskannat material från hela landet.

När ett viltobjekt visas på en skogsfastighet i e-tjänsten betyder det att beståndsstrukturen på den platsen är mycket gynnsam för djur. Viltvänlig skogsvård passar var som helst, men på de platser som visas i MinSkog.fi lönar det sig extra mycket. När materialet framställts har man beaktat eventuella buskskikt, skogsområdets mångfald och trädens grovlek.

Helt vattentät information om buskskiktet går inte att få med de nuvarande metoderna, och därför använder vi termen möjliga viltobjekt, där det med stor sannolikhet finns strukturella drag som passar djuren, till exempel viltbuskage och andra gömställen. Många av de här miljöerna är livsviktiga när djuren får sina ungar.