Gör holkar av stubbar för skogsmesar

Svartmesar, tofsmesar, talltitor och lappmesar kallas skogsmesar, eftersom de huvudsakligen lever i skogarna och skaffar sin föda därifrån. De är hålbyggare som artspecifikt urholkar bohålan själv eller häckar i färdiga hålor.

Talltitan urholkar varje år en ny bohåla åt sig i en upprättstående stubb som har murknat och blivit mjuk. Tofsmesen och lappmesen urholkar också bohålor, men kan dessutom häcka i gamla hålor. Svartmesen häckar alltid i en gammal håla eller i en fågelholk. 

1. Sök lagom murkna björkstubbar

Att göra fågelholkar av stubbar är ett snabbt sätt att producera färdiga boplatser åt till exempel talltitan. Det mest arbetskrävande skedet är att hitta lämpliga björkträd som ligger på marken och som har murknat på grund av vitröta. De kan bäst hittas på fuktiga platser, såsom vid vatten eller i försumpade områden. Den gråa fnösktickan är den vanligaste tickan som producerar vitröta som är tillräckligt mjuk för mesarnas näbbar. Det bästa hjälpmedlet för att konstatera hur murket ett träd är, är en kniv. Om kniven sjunker in i trädet som i smör är stubben genast beboelig. 
 

Fnöskticka producerar vitröta i björken. Träd som murknat på grund av vitröta är lämpligt mjuka för att mesarna ska kunna urholka bohålor med sina näbbar. Bild: Jukka Ruutiainen
 

 

Man kan kontrollera hur mjuk rötan i de murkna björkarna är med en kniv. Om trädet är för hårt klarar mesarnas näbbar inte av att urholka en bohåla och om trädet är för mjukt hålls det inte ihop. Bild: Jukka Ruutiainen 
 

2. Såga en holk av den murkna stubben

Efter att man har valt en stubbe sågar man drygt en halv meter långa bitar av den murkna stubben och sätter upp holken i ett träd. Boplatsen finslipas genom att göra en öppning med en diameter på tre centimeter i nävern i övre delen av holken, men man låter bli att urholka det murkna trädet. Urholkningen hör till talltitornas vårliga sysslor, vilket torde ha att göra med deras bobyggnadsinstinkt.
 

3. Placera holken på en skyddad plats

Holkar av stubbar som har en diameter på 10–15 centimeter är de säkraste boplatserna på mesarna. Ju större holken är, desto lättare är det för rovfåglarna att upptäcka den. Därför är det bra att placera holken i skogen så att den är skyddad av granar som växer som ett underbestånd och där det finns både lövträd som källor till insektsnäring och granar som skyddar mot rovdjur. Man bör ha skogsägarens tillstånd för att sätta upp holken.

Samma idé kan förverkligas ännu enklare genom att lyfta upp björkar som har murknat på marken och luta dem stadigt mot en gran. Det tar inte så lång tid att luta ett träd mot ett annat. Man gör endast ett litet hål i nävern och boplatsen är färdig. Det lönar sig att sätta upp holkar gjorda av stubbar och lyfta upp dessa murkna träd som man lutar mot andra träd i god tid före häckningsperioden.
 

Björkar som har murknat och blivit jämnt ljusa inifrån är det bästa materialet att göra holkar av stubbar av. Bild: Juhani Kauppinen

​​​​​​​

I skogsmesarnas häckningsmiljö är det bra om det finns lövträd där mesarna hittar insektsnäring. Granar skyddar mot rovdjur. Bild: Jukka Ruutiainen
 

4. Kom också ihåg högstubbarna

En liten dold stubbe är bättre för skogsmesen än en stor och synlig stubbe. Högstubbar som uppstått vid kalavverkningar hjälper inte skogsmesarna eftersom de häckar i skydd av skogen. Däremot är högstubbarna som finns i luckorna till nytta för andra arter. Med högstubbar som skapas i samband med gallringar kan man bäst trygga mesarnas häckning på lång sikt om de skapas på rätt sätt.

Enligt de nuvarande anvisningarna rekommenderas det att man skapar högstubbar som är för stora ur mesarnas synvinkel. Till exempel letar större hackspettar efter larver i synliga och stora högstubbar. Om de samtidigt upptäcker ett mesbo använder de mesungarna eller äggen som föda åt sig själva eller som föda åt sina ungar.

Små högstubbar som skapas i samband med gallringar placeras så att de är skyddade av granar eller täta buskage och de kan till exempel skapas 20 per hektar. Det lönar sig att ge den som genomför avverkningen skriftliga anvisningar om detta. När det ständigt finns lämpliga boplatser blir det kontinuitet i häckningen. Värdet på den 2–4 meter långa stubben är cirka en euro, så det är inte dyrt att hjälpa mesarna med bostadsbristen.
 

​​​​​​​

Om man frågar skogsmesarna är en liten dold stubbe är bättre än en stor och synlig stubbe. Med en flerprocessmaskin sker arbetet smidigt. Bild: Jukka Ruutiainen

​​​​​​​

Unga björkar faller naturligt på marken, men de kan också fällas på marken för att murkna och senare göra holkar av de murkna stubbarna. Bild: Jukka Ruutiainen
​​​​​​​

Om man inte kommer att utföra gallring inom den närmaste framtiden kan en erfaren motorsågsanvändare tryggt tillverka 1,5 meter långa högstubbar även på egen hand. Det tar cirka tio år för en stubbe att murkna så arbetet kräver ihärdighet av skogsägaren och tålamod av mesarna. De fällda stammarna kan kvistas och lämnas mot marken för att murkna och senare göra holkar av dem.

Att hjälpa skogsmesarna är ett givande jobb

Mesarnas vinterrevir finns i äldre grandominerade skogar och sommarreviren i anslutning till dem finns i blandskogar som är 30–60 år gamla. Det lönar sig att stöda mesarnas häckning uttryckligen i deras sommarrevir, eftersom det finns rikligt med proteinrika larver i lövträden att mata mesungarna med.

Mängden talltitor har minskat med upp till 80 procent sedan 1950-talet. Man kan stoppa minskningen enbart med konkreta handlingar. Att trygga häckningen är en av dem. Att hjälpa skogsmesarna är ett givande jobb för att främja den finländska skogsnaturen.
 

Se videon om hur man gör en holk av en stubbe för talltitor och tofsmesar. (på finska)