Hur kan man minska skogsarbetets belastning på vattendrag? – 5 frågor

1. Vilken skada kan skogsbehandling orsaka på vattendrag? 

Olika åtgärder inom skogsbruket kan belasta vattendrag. I allmänhet är belastning orsakad av fasta partiklar och näringsämnen den största olägenheten. Dessutom kan skogsbehandling orsaka humus- och metallbelastning samt belastning som bidrar till försurning. Markytan skadas ofta vid skogsarbeten. Detta orsakar erosion, det vill säga bortnötning av jordmånen, då fasta partiklar och näringsämnen kan sköljas bort från den bara markytan 

Belastningen på vattendragen orsakas särskilt av åtgärder som skadar markytan, såsom iståndsättning av diken, markberedning och terrängskador som uppstår vid virkesdrivning. Från dikade torvmarksskogar sköljs också organiskt kol bort, vilket gör vattendragen mörkare.

2. När är risken för olägenheter för vattendragen särskilt stor?

Risken för belastning på vattendragen är särskilt stor när man arbetar i närheten av vattendrag och småvatten, på torvmarker, i erosionskänsliga områden, i grundvattenområden eller på sura sulfatjordar.

Skyddande trädbestånd vid en sjöstrand Bild: Johanna Virtanen
 

3. På vilka sätt kan belastningen på vattendragen minskas? 

Belastningen på vattendragen kan minskas på många olika sätt. Faktorer som ökar risken för belastning på vattendragen i samband med skogsarbete är bland annat närhet till vattendrag, åtgärder som kraftigt skadar markytan, stora avrinningsområden, brant terräng och en finkornig jordmån. Det lönar sig att beakta dessa faktorer vid planering och genomförande av skogsarbeten.

Det viktigaste sättet att minska belastningen på vattendrag är att undvika onödiga skador på markytan. Vid skogsarbeten bör markytan endast skadas i den utsträckning som är nödvändig för skogens tillväxt. Det är också kostnadseffektivt. Till exempel vid iståndsättning av diken lönar det sig att endast iståndsätta de diken där åtgärden är ekonomiskt lönsam och nödvändig för att trygga skogens tillväxt.

Vid avverkning av strandskogar är skyddszoner en viktig vattenvårdsmetod. Skyddszonerna lämnas längs stränderna av vattendrag och småvatten och består av ett område med ett skyddande trädbestånd. Det är viktigt att markytan i skyddszonen inte skadas. Skyddszonens bredd bör variera beroende på erosionsrisken.

Partikel- och näringsbelastning som redan har uppstått kan stoppas med hjälp av olika vattenvårdskonstruktioner. Grävavbrott i diken är effektiva och förmånliga vattenvårdslösningar. Översilningsområden och våtmarker håller effektivt kvar fasta partiklar och binder näringsämnen. Dessutom är rördammar och grunddammar effektiva vattenvårdskonstruktioner som bromsar upp vattnets flöde och minskar därigenom erosionen. Däremot har sedimenteringsbassänger, som används mycket i dikade områden, enligt nuvarande uppgifter relativt svag effekt.

Mer information om olika vattenvårdskonstruktioner finns i skogsvårdsrekommendationerna. 

Grunddammen minskar vattnets flödeshastighet i fåran. Bild: Marjo Ahola
 

4. Hur kan skogsägare påverka vattendragens tillstånd? 

Det lönar sig för skogsägare att alltid diskutera vattenvården med en skogsfackman vid planering av avverkning, markberedning eller iståndsättning av diken. 

Vid avverkning av strandskog kan skogsägaren be att en skyddszon med varierande bredd lämnas längs stranden. Även naturvårdsträd på avverkningsytan kan placeras på platser med risk för erosion, så att markytan vid dessa riskobjekt inte skadas.

Som markberedningsmetod kan skogsägaren välja en metod som är tillräckligt effektiv med tanke på skogsförnyelsen och samtidigt skadar markytan så lite som möjligt, särskilt i strandskogar vid vattendrag.

Det lönar sig att noggrant överväga iståndsättning av diken. I dikade torvmarksskogar begränsas trädbeståndets tillväxt ofta av näringsbrist och inte av överflödig väta. Iståndsättning av diken som belastar vattendrag kan ibland ersättas med askgödsling i torvmarksskog. Till exempel vid iståndsättning av diken lönar det sig att endast iståndsätta de diken där åtgärden är nödvändig för att trygga skogens tillväxt.

Även skogsvårdsmetoden har betydelse. I synnerhet i dikade torvmarksskogar kan behovet av iståndsättning av diken minskas genom kontinuerlig beståndsvård. När det alltid finns ett trädbestånd som genom avdunstning sänker vattennivån i området hålls grundvattenytan tillräckligt låg. Då behöver dikena inte iståndsättas, och överflödig väta stör inte trädbeståndets tillväxt. 

Skogsägaren kan låta anlägga olika vattenvårdskonstruktioner i de dikade områdena för att minska belastningen på vattendragen. Vattenvårdskonstruktionerna kan anläggas i samband med markberedning eller som ett separat naturvårdsarbete. 

5. Kan man få stöd för vattenvårdsarbeten? 

Hos Skogscentralen kan man ansöka om naturvårdsstöd även för vattenvårdsarbeten. Man kan få stöd för att minska den belastning på vattendragen som orsakas av tidigare skogsdikningar. 

Med naturvårdsstödet kan man planera och genomföra olika vattenvårdskonstruktioner som minskar belastningen på vattendragen, såsom våtmarker, översilningsområden och dammar. Naturvårdsstödet kan beviljas för planerings-, genomförande- och materialkostnader samt för eventuella tillstånds- och leveransavgifter. Med naturvårdsstödet kan man helt ersätta skäliga kostnader för arbetena. 

Man kan ansöka om naturvårdsstödet för vattenvårdsarbeten året runt. För att ansöka om stödet krävs en verkställighetsplan som har utarbetats av en yrkesutbildad person. Vattenvårdsarbeten kan också finansieras som en del av projekt för torvmarksvård.

Mer information om naturvårdsstödet finns på Skogscentralens webbplats. (på finska)

Våtmarken binder fasta partiklar och håller kvar näringsämnen. Bild: Marjo Ahola