I sin egen skog kan man prova sig fram

Skogsägaren Manne Viljamaa tycker om landskapet som öppnar sig från gårdsplanen på hans gamla hemort. Havre- och viltåkrar kantas av varierande skog som består av olika stora björkar och barrträd, murkna träd och lingontuvor. Viljamaa köpte skogsfastigheten av dödsboet efter sin far och har så småningom utvecklat den så som han vill ha den. 

– När jag köpte skogen var dödsboets övriga delägares enda önskemål att jag inte skulle hugga ner allt. Min egen tanke var också att skogen ska se ut och kännas som en skog.  

Viljamaa hade länge velat pröva på kontinuerlig beståndsvård och småskalig skogsvård. En egen skog var en naturlig plats att göra det på.

På hans skogsfastighet i Lempäälä hade det för 27 år sedan genomförts plockhuggning i kantskogen och höggallring som tog vara på grupper med granplantor. För drygt ett decennium sedan gjordes en naturvårdsträdsavverkning i skogen för att trygga flygekorrens förbindelser. 

Skogens strukturella variation har uppstått genom naturvårdsträd som lämnats kvar tidigare, ett lite äldre trädbestånd i kantskogen, unga vårtbjörkar, grupper av granar som sparades vid höggallringen och trädplantor som börjat växa naturligt. 

– De viktigaste målsättningarna för mig är att bevara det skogbevuxna landskapet och upprätthålla den biologiska mångfalden. Dessutom behöver kollagret bevaras. I samband med kalhuggning och föryngring vänder man upp och ner på marken och då frigörs kol. Jag tror att det genom att behandla skogen på ett mildare sätt går att få kolet att hållas kvar i marken i högre utsträckning, och det leder även till mindre klimatutsläpp och utsläpp i vattendragen, säger Viljamaa. 
 

Manne Viljamaa från Lempäälä gynnar björkar i sin skog. De ger också ved. 

 Tallplantan har börjat växa naturligt. 
 

Ekonomisk avkastning inte det viktigaste

Blir det några avverkningsintäkter från skogen då? Viljamaa berättar att han i första hand inte eftersträvar ekonomisk avkastning på sin skog. 

– Jag äger omkring 15 hektar skog, vilket är en förhållandevis liten areal. Man tjänar inte så mycket på att sälja virke därifrån när man måste betala skatt. Det går bra att syssla med småskalig avverkning när man har egna maskiner. Jag har fällt björkar i skogen och gjort ved av dem tillsammans med mina söner. De fick fickpengar som ersättning för det, berättar Viljamaa. 

Utöver fastigheten i Lempäälä har skogsägaren också en liten skogsfastighet i Österbotten där han har låtit utföra avverkningar som strävar efter kontinuerlig beståndsvård. Enligt Viljamaa är det bra att mycket försiktigt övergå från ett homogent skogsbestånd till kontinuerlig beståndsvård med hjälp av ljushuggning. Då anpassar sig trädbeståndet till de föränderliga förhållandena. 

– Det lönar sig inte att göra alltför kraftiga ingrepp. När man ska övergå till kontinuerlig beståndsvård är det bra att åtminstone under de följande fem åren följa upp vindskador och hur trädbeståndet börjar växa.
Viljamaa vill inte jämföra beståndsvård trädskiktsvis och kontinuerlig beståndsvård med varandra. Skogens tillväxt påverkas av så många faktorer, till exempel av tidigare användning, hurdan växtplats det är eller om skogen har drabbats av skador. 

Vid kontinuerlig beståndsvård görs ofta små avverkningar

I Finland sköts största delen av skogarna genom beståndsvård trädskiktsvis. Tatu Viitasaari, som är skogsvårdsexpert vid Skogscentralen, berättar att cirka 14 procent av alla avverkningar som anmäldes till Skogscentralen i fjol och som syftade till skogsförnyelse var avverkningar med kontinuerlig beståndsvård. 

I verkligheten förkommer det mer kontinuerlig beståndsvård än så. Skogscentralens statistik grundar sig på anmälningar om användning av skog, vilket inte beskriver all behandling av skogarna som ingår i den kontinuerliga beståndsvården.

– I synnerhet avverkning i samband med övergången till kontinuerlig beståndsvård för att skapa förutsättningar för det anmäls ofta som vanliga gallringar, säger Viitasaari.

Vid beståndsvård trädskiktsvis planteras, sås eller förnyas plantbeståndet naturligt på avverkningsytan. Den likåldriga skogen odlas och vårdas i allmänhet i cirka 60–100 år, sedan utförs en slutavverkning, oftast kalhuggning. 

Vid kontinuerlig beståndsvård är skogen hela tiden trädbevuxen och består av träd av olika storlekar och åldrar. Avverkningen består i allmänhet av plock- eller luckhuggning. Det är meningen att skogen ska börja växa igen från fröna av de träd som lämnats kvar. 

Vid kontinuerlig beståndsvård görs avverkningar oftare än vid beståndsvård trädskiktsvis, och intäkterna blir i allmänhet jämnare. Vid beståndsvård trädskiktsvis utgör slutavverkningen den största inkomstposten när det på en gång finns stora mängder värdefulla stockar att sälja. 
 

Manne Viljamaa och skogsvårdsexpert Tatu Viitasaari uppmuntrar till att tillsammans med en skogsfackman utreda möjligheterna till kontinuerlig beståndsvård. 
 

​​​​​​​

I skog med kontinuerlig beståndsvård finns det träd i olika åldrar och storlekar. 
 

Allt fler är intresserade av kontinuerlig beståndsvård

Tatu Viitasaari har noterat att det numera talas mycket om kontinuerlig beståndsvård och att allt fler skogsägare är intresserade av det. Många skogsägare har liksom Viljamaa en önskan om att bevara skogen bevuxen och bevara det vackra landskapet. Kalhyggen är en bedrövlig syn för många innan det nya plantbeståndet börjar växa. 

Det kan också finnas en önskan om att undvika kostnaderna i samband med beståndsvård trädskiktsvis, till exempel för plantering och markberedning. 

Enligt Viitasaari lämpar sig kontinuerlig beståndsvård ofta bra till exempel på frodiga torvmarker där trädplantorna växer bra naturligt. På kargare mark eller på platser med tjockt råhumustäcke lyckas den naturliga plantsättningen inte nödvändigtvis, utan det behövs markberedning och ofta plantering eller sådd. 

– Jag skulle inte heller rekommendera kontinuerlig beståndsvård i områden som är drabbade av rotticka eller i mager skog som är väldigt stamrik och där skogsvården tidigare har försummats. Om rotticka förekommer i ett område har den även spridit sig till underväxten. I ovårdade skogar är underväxten i allmänhet av väldigt dålig kvalitet, och de försvagade träden riskerar att drabbas av exempelvis snö-, vind- och insektsskador, säger Viitasaari.

Viljamaa och Viitasaari är överens om att kontinuerlig beståndsvård inte automatiskt är en garanti för biologisk mångfald. Även vid kontinuerlig beståndsvård behövs naturvårdsmetoder, till exempel grupper med naturvårdsträd, skyddssnår och murkna träd. 

– Det är viktigt att hitta en skogsfackman och maskinförare som har kompetens och rätt inställning om man planerar kontinuerlig beståndsvård. Det kan vara svårt att formulera sina egna önskemål. Det är också bra att själv känna till olika metoder och kunna bedöma vad som lämpar sig var, säger Viljamaa. 
 

​​​​​​​

Trädets årsringar säger mycket om vad skogen har gått igenom. Årsringarna vittnar till exempel om när tidigare gallringar har genomförts. 

Skogsägaren Manne Viljamaa uppskattar den biologiska mångfalden och det vackra skogslandskapet. 
 

Naturobservationer gläder

Manne Viljamaa stegar fram i skogen med en kamera runt halsen. Han sysslar med naturfotografering. I skogen finns en koja där man kan titta på fåglar och fotografera dem. Observationer har till exempel gjorts av spillkråka, gråspett och bivråk. 

Även andra djur trivs i skogen. På åkern kan man ofta se rådjur som äter. Viljamaa väntar också på att flygekorren ska etablera sig i skogen under de kommande åren. Det finns boplatser och föda åt den.