En grupp skogsägare står i ändan av en skogsbilväg i Saarijärvi. Vädret är utmärkt för en skogsutflykt: soligt, men inte för varmt. Dagens tema är kalhyggesfritt skogsbruk och avverkningssätt som tillämpas vid sådant.

Aino Ässämäki, som leder Skogscentralens projekt för att sätta fart på skogsodlingen i Mellersta Finland (Sykettä Keski-Suomen metsiin), tar gruppen till Haarasenmäki, där man gjort olika provytor. På provytorna får skogsägarna se exempel på avverkning vid kalhyggesfritt skogsbruk.

År 2014 gjordes en ändring i skogslagen som möjliggör allt mångsidigare skogsbehandling. Efter revideringen har man kunnat behandla skog med plock- och luckhuggning, men även dessa sätt har förenats med begränsningar i lagen. I praktiken jämställs dessa avverkningssätt med beståndsvårdande avverkning. Därför bör skogsägarna se till att skogen växer och alltjämt producerar skapligt med virke.

Uppe på Haarasenmäki i Saarijärvi fick en grupp skogsägare lära sig mer om luckhuggning i en likåldrig plantskog.

 

Frön från kantträd ger nytt plantbestånd

Förra vintern högg man luckor i det ungefär 100 år gamla tallbeståndet. Avsikten är att förnya skogen bit för bit utan stora kalytor.

Tre luckor på vardera 0,1–0,3 hektar har avverkats. Nya plantor väntas växa upp av frön från träden som kantar öppningarna. På det sättet behöver man varken så in eller plantera de avverkade ytorna. Oftast låter man också bli att bereda marken, men just på den här provytan kommer en lätt beredning att göras på den största luckan. På det sättet kan man jämföra hur plantorna växer i olika luckor.

– Hur tycker ni de här ser ut? Tycker ni luckorna förefaller små eller stora? frågar Aino Ässämäki gruppen.

Vissa deltagare tycker att de små luckorna är tämligen stora, men många jämför dem med traditionell kalhuggning, och då verkar luckorna just så små som namnet säger. Flera reflekterar också över inkomsterna från beståndet.

– I det här sammanhanget kan man fundera på om man vill ha mindre pengar med tio års mellanrum eller mer pengar på en gång. Här är det skogsägarens mål som väger tyngst, konstaterar Ässämäki.

Aino Ässämäki visar resultatet av plockhuggningen.

 

Skogen och skogsägaren avgör avverkningssättet

Gruppen förflyttar sig till en annan provyta strax i början av skogsvägen. I denna blandskog gjordes plockhuggning förra vintern. I början av maj är skogen inte ännu särskilt vacker efter avverkningen, men om några år kommer spåren från skogsarbetet att ha smultit in i terrängen.

Jämfört med gallring vid odling av likåldrig skog är resultatet mycket annorlunda, eftersom beståndet består av träd i olika ålder och storlek.

Projektchef Aino Ässämäki och projektrådgivare Kari Turunen hade markerat vilka träd som ska bli kvar på provytan innan man gjorde plockhuggningen.

– Vanligtvis är det skogsmaskinföraren som väljer ut träden, men på den här provytan ville vi få exakt information om det återstående beståndet redan före avverkningen. På det här sättet kan vi göra upp prognoser över tillväxten och jämföra avverkningen med åtgärder som vidtagits i likåldrig skog, säger Ässämäki.

Utflyktsdeltagarna konstaterar att plockhuggningen inte gett några stora skador på beståndet. Flera av skogsägarna hade föreställt sig att de träd som blir kvar skulle ha skadats betydligt mer.

Tabellen visar uppgifterna om beståndet efter plockhuggningen.

– En skicklig skogsmaskinförare lämnar inga större spår efter sig, men visserligen beror resultatet också på vädret. Ett milt vinterväder är optimalt för plockhuggning, men hur beställer man ett sådant? skämtar Ässämäki.

Många skogsägare hur olika avverkningssätt kan samordnas i den egna skogen. Enligt Ässämäki är det skogsägaren själv som bestämmer hur han eller hon vill sköta sin skog.

Plockhuggning lämpar sig bra i skogar med träd i olika ålder. Men också i en likåldrig skog kan man byta odlingssätt och förändra beståndets åldersstruktur. Luckhuggning och försiktig gallring är exempel på detta. Visserligen tar förändringar tid, men det är helt naturligt när det handlar om skogsodling.