Tapio Kahilaniemi och Tomi Vähä-Kouvola tillhör en sällsynt skara. De är vägdisponenter. Det finns uppskattningsvis ett par hundra personer med samma yrke i Finland och praktiskt taget ingen utanför landets gränser.

Men det behövs flera vägdisponenter. Tidigare sköttes ärendena kring enskilda vägar närmast med talkokrafter, men i dag köper väglagen allt oftare tjänsten av ett utomstående proffs. Fördelen, förutom att man sparar tid, är förvissningen om att allt sköts enligt lag och förordning.

 

Kunderna kom inte genast

Tapio Kahilaniemi är professionell vägdisponent. Till utbildningen är han skogsbruksingenjör, och han har arbetat länge bland annat på en skogsvårdsförening. För drygt femton år sedan gick han Vägföreningen i Finlands vägdisponentutbildning, och sedan dess har han arbetat som vägdisponent i sitt eget företag Tapconet Oy i Birkaland.

– År 2004 ordnades den andra kursen någonsin i vägdisponentskap. Jag deltog i den och har mer eller mindre arbetat med det här sedan dess. Kunderna kom inte genast, och de första vägarna blev jag tvungen att ta hand om praktiskt taget gratis. Så småningom har jag fått kunder och kunnat ta betalt för arbetet, säger Kahilaniemi.

För ett par år sedan lyckades han locka sin svärson Tomi Vähä-Kouvola att gå utbildningen. Planen är att svärsonen ska ta över när Kahilaniemi en dag går i pension. Vähä-Kouvola är ingenjör i datateknik och arbetar som huvudsyssla för Sastamala stad. Även om han har en annan yrkesbakgrund så har han nytta av sin erfarenhet också i arbetet som vägdisponent.

– Jag känner byråkratin från mitt arbete inom staden och vet hur saker och ting fungerar, så jag kan tillämpa de kunskaperna också på vägsidan. Protokoll och annat ska vara rätt, och det får inte ske några formfel. På vägdisponentkursen får man lära sig grunderna, men jag skulle nog säga att det tar mellan tre och fem år innan man kan det här ordentligt, säger Vähä-Kouvola.

 

Kräver bakgrundsarbete, ordningssinne och människokännedom 

Vägdisponenterna administrerar ärenden för enskilda vägar. De håller väglagets kontakt- och ägaruppgifter uppdaterade, sköter faktureringen, ansöker om finansiering och ordnar möten. Det kräver ständigt bakgrundsarbete för att man ska hållas ajour om förändringar som sker. Kahilaniemioch Vähä-Kouvola kan förutom det administrativa också sköta till exempel stora entreprenader.

I arbetet som vägdisponent behöver man erfarenhet, ett systematiskt grepp, bra tålamod och människokännedom. 

– Det viktigaste är att man kommer överens med människor. Det här är trots allt ett serviceyrke, säger Vähä-Kouvola. 

– Om man har ett häftigt humör så blir det till ingenting i det här jobbet. Då är det bara att sluta, fortsätter Kahilaniemi.

Vägdisponenterna Tapio Kahilaniemi och Tomi Vähä-Kouvola sköter också administrationen för sitt eget väglag, som har 85 delägare. År 2006 byggde man en ny bro. 

 

Som kunder har han och svärsonen väglag av olika storlek, med allt från ett tiotal delägare till över 150. Största delen av vägarna är enskilda vägar med bebyggelse, men det finns också en del skogsvägar. Den största skillnaden mellan underhållet av olika sorters vägar är att vägarna med bebyggelse hålls i lite bättre skick. Till exempel dammbekämpning är viktigt om det finns hus invid vägen.

Det varierar också hur ofta väglagen har möten. Skogsvägarnas väglag möts vanligtvis mera sällan, och mötet hålls i allmänhet bara vart fjärde år, vilket är minimikravet i lagen, medan väglagen för vägar med bebyggelse möts med ett eller två års mellanrum.

 

Brist på entreprenörer

Nöjda kunder och förmånen att få jobba med människor är det bästa med arbetet, tycker Kahilaniemi och Vähä-Kouvola. Erfarenheten och kunskapen växer under arbetets gång. Den ideala situationen är när en väg är i gott skick, men inte för gott. 

– När vägarna förbättras stiger hastigheterna. På en väg i bra skick kör man 80 kilometer i timmen fast begränsningen är 40, säger Kahilaniemi. 

Bristen på entreprenörer är en av de största utmaningarna i jobbet. När en entreprenör slutar är det inte sagt att man hittar någon ny som skulle utföra arbetet. Kostnaderna stiger när vägen till arbetsobjektet blir längre. Skillnader mellan kommunerna när det gäller bidragsgrunder och ansökningsprocesser är en annan utmaning, medger Kahilaniemioch Vähä-Kouvola. En del konfliktsituationer stöter de också på, men oftast brukar vägdisponentens blotta närvaro lugna ner situationen.

– Till och med fejder som pågått i tiotals år minskar märkbart när en utomstående fackman kommer med, säger Kahilaniemi.