Den som rör sig i skogen på vintern lämnar spår. Varken människa eller djur kan gå obemärkt i snön. Jaktföreningarna räknar spåren genom att gå i en tolv kilometers vilttriangel, en inte helt lätt uppgift.

- Under en dag tar man sig på skidor eller snöskor runt en tolv kilometers sträcka, som är den samma från år till år. Spåren märks ut på kartan och man fyller i på en blankett vilken art det är fråga om. Väderförhållandena inverkar på djurens aktivitet, och alla djur gillar inte att röra sig fram och tillbaka i snön, utan sover till exempel vintersömn, säger spårningsexperten Katja Ikonen vid Naturresursinstitutet.

Ikonen är en rutinerad spårare, men hur vet hon om det är en ensam älg eller en hel flock som använt samma stig?

- Under årens lopp har jag onekligen lärt mig bland annat det att älgar använder samma spår, som man sedan måste följa en längre sträcka för att se om det senare sticker av spår åt olika håll från det.

- Ibland visar spåren att antingen 25 ekorrar eller så en överaktiv individ har rört sig i skogen, och det går inte att se på spåren hur många individer det är fråga om. Då får man göra en uppskattning.

Till vänster spår av lo, uppe i mitten spår av varg och nere spår av människa.

 

Spåren berättar om förändringar i djurstammarna

Ikonen och de andra som räknar spår får information i realtid om förändringar i djurbestånden. Inventeringen indikerar i vilken riktning viltstammarna i landet är på väg. Uppgifterna statistikförs bland annat till EU:s användning, och statistiken används också till exempel när man gör miljökonsekvensbedömningar. På utfärdandet av jaktlicenser har snöspåren ingen direkt inverkan. Det har däremot sommarinventeringarna.

- Det kan vara stora variationer i spåruppföljningen av skogsdjur mellan olika år. De beror delvis på varierande snöläge, men också på näringsläget och på skogsbrukssituationen i skogen. De djur som behöver snö har haft det svårt en längre tid.

Räknandet av snöavtryck har pågått i ungefär trettio år. Under den tiden har man bland annat kunnat konstatera att bestånden av skogshare och ekorre har minskat, men att fältharen och rådjuret har gynnats av att snötäcket blivit tunnare.

- För att ta reda på de här sakerna finns det inget annat sätt än att räkna spår. Fältarbete när det är som bäst, bara förhållandena är de rätta, säger Ikonen.

Ideala förhållanden för att räkna spår skulle vara om det har kommit ny snö dagen innan eller ett par dagar tidigare så att de gamla spåren har täckts över, även om ett vant öga kan skilja på gamla och nya spår.

- Vid svåra väderförhållanden i slutet av inventeringsperioden har man varit tvungen att gå igenom området två gånger. Först en gång för att märka ut de gamla spåren och sedan en gång till för att räkna de nya.

Ikonen önskar att hennes barndoms vintrar med skare skulle komma tillbaka.

- När det är som bäst, i soligt vinterväder, med några minusgrader och när fåglarna redan sjunger är spårräknandet en utsökt upplevelse.

Vinterinventeringen på vilttrianglarna är den som kräver det absolut största arbetet. I fältinventeringen är en fälttriangel sex kilometer. Sommartid räknas syn- och ljudobservationer av hönsfåglar, men då räknas inga spår.

​​​​​​​​​​​​​​Mårdens spår kan vara knepiga att känna igen.

Lär dig känna igen de vanligaste spåren

Kan vem som helst gå med i spårräkningen?

- Man borde kunna känna igen olika djurspår, men det lär man sig ganska snabbt. Spår av en stor hund och en varg är fortfarande svåra att skilja på, men verkligt många djur har ett helt eget rörelsemönster, säger Ikonen.

Många har också svårt att identifiera spår av till exempel vildsvin, järv, grävling, lodjur och mård. Ikonen tycker det är synd att intresset för naturen har minskat och folk har blivit sämre på att röra sig i naturen. Själv kan hon rekommendera för vem som helst att gå i skogen, och även i stadsmiljö lönar det sig att se sig omkring.

- En bra indikator kunde vara hur man klarar av en inventering. Det borde höra till allmänbildningen att känna igen de vanligaste spåren. Det finns mobilappar och litteratur som hjälper till. Det är bra att ha telefonen med sig om man skulle gå vilse när man är ute i naturen. Men annars lönar det sig att slita blicken från telefonskärmen och gå ut och leta spår.