Elisabet värnar om den biologiska mångfalden

Skogsbete är en väsentlig del av årstidsrutinerna på Aholaidan lammastila.

Två olika grupper finska får och ålandsfår, sammanlagt 39 får, går på bete på Palosaari i Kangasala.

16.07.2019

Text och bilder: Outi Suoranta

Dela artikeln

Gårdens får kan inte beta i skogen när som helst. Först med bil till sjöstranden, en 10 minuters båtresa och därtill en bra bit att traska. Satu Alajoki ser med i sin telefon var fåren befinner sig utifrån GPS-taggar: på det här sättet vet vi i vilken riktning vi ska börja gå och behöver inte leta igenom hela det 45 hektar stora området.

- Även utan att kontrollera skulle jag ha kunnat gissa var fåren rör sig den här tiden. I den skyddade, något svårframkomliga skogsdungen på öns östra sida. Jag har ännu inte fått klart för mig varför alla samlas där om morgnarna.

Två olika grupper finska får och ålandsfår, sammanlagt 39 får, går på bete på Palosaari i Kangasala. Tidigare betade kor på ön, men däremellan intog ekonomiskogen en stor roll. Pasi Aholaita och Alajoki ville återställa ön till betesmark.
- Redan på sju år har landskapet öppnat sig enormt. Slybeståndet har minskat avsevärt, berättar Aholaita.

Fåren hämtas hem i september

Skogsbete är en väsentlig del av årstidsrutinerna på gården. Fåren som fördes till ön i mitten av maj lämnas inte åt sitt eget öde, utan Alajoki och Aholaita åker ut till dem varje dag. Dräktiga tackor hämtas hem till fårhuset i slutet av augusti, resten i september.
- På våren ser vi fram emot betessäsongen, men visst är det roligt att få hem dem igen när kvällarna blir mörkare på hösten, skrattar Alajoki.

Gräset övergår småningom till unga lövträd, därefter följer en sluttning där den steniga terrängen bekräftar att Alajokis tips om att dra på sig gummistövlar kommit väl till pass. Framför skymtar höga barrträd.
- Där är de! Fåren i den andra gruppen, som föddes förra hösten, söker sig till de äldres sällskap i den första gruppen.
Och alldeles riktigt, Alajoki hade rätt! Två flockar väntar i allsköns ro i lä av skogen. Alajoki räknar dem och alla är på plats.
- Flickor, nu går vi! ropar Alajoki och klappar med händerna för att fösa den andra gruppen mot mineral- och dricksplatsen.

Fåren öppnar landskapet

Terrängen på ön är rent av idealiskt för fåren. Terrängen är kuperad med såväl yngre som äldre bestånd av löv- och barrträd samt gräsbevuxna områden. Palosaari är en för regionen exceptionellt frodig och lundartad ö med ymniga förekomster av bland annat skogslind.

Som skogsbetesmark för får lämpar sig inte hurdan terräng som helst, utan det bör finnas tillräckligt att äta i miljön och betestrycket bör vara det rätta. Även för Aholaidan lammastila är varje år olika och betestrycket regleras alltid efter läget, särskilt väderförhållandena. En torr sommar eller en sen vår beaktas oundvikligen i antalet betande får.

Aholaita visar slyskog som fåren avbetat. De torra stammarna torkar stående och faller till slut. Resultatet vore ett helt annat om Aholaita själv skulle röja slyet med såg i terrängen.
- Om ett par år skulle vi ha en djungel här. Fåren öppnar landskapet på ett helt annat sätt.

Satu Alajoki och Pasi Aholaita vill bidra till att upprätthålla mångfalden i naturen och landskapet med hjälp av bete.

Grupp nummer två blir kvar på den stora ängen och vi återvänder till grupp nummer ett. Nu är det deras tur att gå till sin egen vattenplats. Fåren går längs egna stigar och för överraskande mycket ljud med sig under färden. Även om djuren är smäckra är stampen av stegen hårda när de närmar sig besökaren. De som vill bli kliade håller sig i närheten även i fortsättningen.
- Om du en gång börjar klia så vill de ha mer, konstaterar Alajoki och klappar själv också fåren och kallar dem vid namn.
Känner du faktiskt igen alla?
- Får är personligheter på samma sätt som människor. En del håller sig i bakgrunden, ett par rör sig alltid i spetsen. Hilma är en av dem som går i spetsen och Elisabet hör till dem som går sist.

Alajoki berättar hur skogsbetet förändrar fåren. Sommaren är en härlig tid för får som får njuta av naturens mångsidiga gåvor.
- Dräktiga tackor är i utmärkt kondition när det återvänder på hösten för att lamma. Att röra sig i skogen är som ett fysiskt läger, säger Aholaita leende.
På Aholaitas ekologiska gård är skogsbete och vårdbiotoper en väsentlig del av fårskötseln.
- Vi vill bidra till att upprätthålla mångfalden i naturen och landskapet med hjälp av bete, konstaterar fårskötarparet med en stämma.

Får utökar växtbeståndet

I Finland finns det ca 35 000 hektar vårdbiotoper som är föremål för skötsel. I siffran ingår havsstrandängar, vallar, friska ängar, strandängar, hagar och skogsbetesmarker. Markerna där fåren betar är en del av värnandet om naturens mångfald och vårdbiotoperna. I fråga om markvegetationen och gräset är fåren mycket effektiva: eventuella snår försvinner, gräsväxten hålls i schack och artbeståndet blir mångsidigare.

– Det finns ett stort behov av att få alla potentiellt bra skogsbetesmarker skötta. Sådana behövs för att öka den biologiska mångfalden och det finns många olika möjligheter till skötsel, säger Auli Hirvonen, landskapsexpert vid Etelä-Suomen maa- ja kotitalousnaiset.

Skogsbetet har en lång historia: före 1900-talet var åkrarna avsedda för spannmålsodling och djuren betade på stora områden utanför åkrarna. Av den anledningen var landskapet en öppen miljö med mångfacetterad natur och ängsvegetationen blomstrade.
– När vårdbiotoperna inte längre användes som betesmark började även skogsbetesmarkerna få en annan framtoning och det började växa gräs på dem. Små ängsgläntor i skogarna började växa igen, och man började odla skog på betesmarkerna.

Vilken terräng som helst lämpar sig inte som skogsbetesmark för får

År 1995 infördes EU-stöd för naturvård och många fåruppfödare blev på nytt intresserade av att värna om vårdbiotoperna och den biologiska mångfalden. Men inte vilken terräng som helst lämpar sig för skogsbete.
– Man bör välja områden där bete också tidigare varit en markanvändningsform. Områdena borde vara gamla skogsbetesmarker men även nya potentiella områden kan tas i bruk.

Bra skogsbetesmark kännetecknas av gläntor där det växer ängs- och skogsarter, mängden död ved är riklig, trädbeståndet är mångsidigt och domineras av lövträd. Beståndet bör också vara olikåldrigt.
Hirvonen konstaterar att den bästa betesmarken är en skog där det växer björk, asp och sälg.

Får är spädare än nötdjur och orsakar ingen skada på skogen. Trots det anser Hirvonen att de tämligen allätande fåren inte lämpar sig för skötsel av plantskogar.
– Men det beror förstås på hur gammal plantskog men tänker sig att använda som betesmark. EU-stöd beviljas inte för vård av plantskog genom bete.

– Det är en vacker tanke att får skulle sköta plantskogar, men i praktiken är saken inte så enkel. Det kan hända att fåren skulle lämna barrträdsplantorna i fred, men lövträd är en delikatess.

Hirvonen önskar att man skulle få se fler får även på skogsbetesmarker som ägs av städerna.
På betesmark i Jyväskylä undersöker man hur får äter jättebalsamin.
– Lupiner kan också bekämpas med hjälp av fårbetning.

Fakta om skogsbete

Skogsbetessäsongen börjar i början eller i mitten av juni.
Fåren trivs på betesmarkerna så länge det finns att äta där, men i allmänhet hämtar man hem dem i september.
Betesmarken inhägnas och man ser dagligen till att de har tillgång till vatten.
Vid bete på vårdbiotoper sänker man betestrycket, dvs. hur många djur man kan hålla där under hela växtperioden. Till exempel på skogsbetesmarker kan man hålla en tacka med lamm per hektar.
Det bästa betestrycket kan oftast fastställas genom försök.
Med naturlig betesmark avses ett område som inte använts som betesmark tidigare eller som bara för mycket länge sedan varit betesmark.
Vårdbiotop: naturtyper som formats av traditionella närings- och markanvändningssätt och där det förekommer mångsidiga arter. I dessa områden kan det också förekomma hotade arter.
Olika slags ängar, vallar, fält, hagar och skogsbetesmarker är vårdbiotoper.
Finansiering kan fås genom miljöavtal.
Laidunpankki är en träffpunkt för djurägare och markägare.
Betasavtal är också en möjlighet för dem som inte har egna djur.