Finska

Viltet trivs i ekonomiskogen

Viltet kompletterar skogens produktion. Vi kan öka viltets trivsel på många olika sätt i samband med skogsvårdsarbeten och avverkningar. Viltvänlig skogsvård minskar också risken för skogsskador.

14.11.2017

Text Annikka Selander och Mika Tuomainen | Bilder Essi Kuula

När vi stärker de strukturdrag som gynnar viltet ligger fokus vid att förbättra skogshönsfåglarnas levnadsförhållanden. Skogshönsfåglarna är tjäder, orre, järpe och ripa. Skogsägaren beslutar vilken tyngd viltvården har i skogen. Skogsvårdsrekommendationerna ger en god grund för dem som vill gynna viltet som en del av sedvanligt skogsbruk. De skogsägare som vill satsa mera och behandla vissa områden eller skogsfigurer helt ur vilt-vårdssynvinkel hittar instruktioner i andra källor. 

Skogsfönsfåglarna trivs i blandskogarna eftersom de erbjuder både föda och skydd. I en skog där det växer både barrträd och lövträd finns det lämpligt med ljus för risväxter och vegetationen ger skydd åt fåglarna. Speciellt viktigt är skyddet nära markytan. Bra exempel är underväxt-granar och en. I en granskog med inslag av tall och lövträd kommer det in mera ljus vilket gynnar blåbär och övriga risväxter. 

 

Viltbuskagen ger skydd i ekonomiskogen

Viltbuskaget kan bestå av en grupp på några träd eller vara en fläck upp till två ar stor och rekommendationen är att lämna 4–5 buskage per hektar. Beståndet i viltbusk-aget lämnas i allmänhet orört i skogsbrukets alla skeden. Beståndet i ett bra viltbuskage är varierande till storleken, det består av flera trädslag och speciellt viktig är granen. Lämpliga ställen för viltbuskage är till exempel områden med mycket blåbärsris, fuktiga sänkor, figurens kanter och andra ställen dit avverkningsmaskinen har svårt att nå. 

 

Blåbäret är en nyckelart

Blåbäret är skogshönsfåglarnas viktigaste näringsväxt och det ger också skydd åt fåglarna. Ett enhetligt blåbärsris är livsviktigt speciellt för ungkullarna eftersom de under sina första levnadsveckor är beroende av det skydd som riset ger och den insektsföda som lever på blåbärsbladen. Man kan gynna blåbäret genom att göra gallringsavverkning-arna i tid och genom att använda naturlig förnyelse. 

Blåbäret trivs i halvskugga och behöver alltså ljus men tål inte solgass. Blåbär växer bäst i gallrad skog där det finns både gran och tall. När du vill gynna blåbäret lönar det sig att på ställen med tätt och livskraftigt blåbärsris lämna viltbuskage eller grupper av naturvårdsträd och på det sättet avgränsa riset utanför markberedningen.

 

1. Vid skogsförnyelsen undviker man onödig hyggesrensning eller skjuter upp den till slyröjningen och utnyttjar i mån av möjlighet det naturliga plantuppslaget. Rekommendationen är att avgränsa förnyelseytor som följer terrängens naturliga former. Vid markberedningen bevaras risväxternas rötter genom att man använder invers-markberedning (vändhögläggning) som söndrar mark-ytan minst av alla markberedningsmetoder. 

Enligt rekommendationen ska man undvika avverkningar under fåglarnas viktigaste häckningstid i maj-juni på lövträdsdominerade friska och bördigare moar och i kärr och strandskogar.

 

2. Senast vid slyröjningen och röjningen inleds planeringen av viltbuskage och man lämnar trädgrupper med flera olika trädslag utanför alla skogsvårdsarbeten. Om skogsägaren vill satsa mera på viltvård är det viktigaste att styra beståndets utveckling mot blandskog. Målet är att skapa förutsättningar för en framtida mångsidig beståndsstruktur. Man kan kostnadseffektivt gynna lövträd när alternativet är barrträd av dålig kvalitet. Speciellt längs figurens kanter ger björkar och alar rikligt med vinterföda till orren och järpen.

Metoder

  • viltbuskage 4–5 st/ha
  • blandskog där det dominerande trädslagets andel är under 80 %
  • en blandning av barrträd.

 

3. Förröjning är ofta nödvändig före första gallringen i oskötta klenare gallringsskogar. Behovet av förröjning ska noggrant övervägas och man ska såga ner endast de underväxtträd som försvårar maskinför-arens arbete. Förröjningen är ofta ur viltvårdssynvinkel en avgörande åtgärd med tanke på hela omloppstiden. Ett dåligt resultat förstör viltskogens kvalitet för tiotals år fram-över. En plantskogsröjning som är bra utförd ur viltets syn-vinkel ger rörelsemån vid förröjningen och gallringsavverkningarna.

Metoder

  • viltbuskage 4–5 st/ha
  • siktröjning, man röjer ner underväxtträden endast runt basen på gagnvirkesträden
  • sparad underväxt
  • målet är ungefär 20 meters horisontal sikt.

 

4. Vid gallringar lönar det sig att gynna höggallring som förlänger omloppstiden om det finns tillräckligt med livskraftiga stockträd av god kvalitet i det kvarstående beståndet. Viltbuskagen som består av flera olika trädslag och kronskikt blir med tiden bra grupper av naturvårdsträd. Målet är att trygga skydd, föda och krontäckning. Gallringar i rätt tid gynnar även skogshönsfåglarna.

Metoder

  • viltbuskage 4–5 st/ha
  • sparade underväxtträd och buskar i luckor
  • målet är en horisontal sikt på 20–70 meter
  • målet är blandskog där det dominerande trädslagets andel är under 80 %.

 

5. Skogsbruk i olikåldriga bestånd, det vill säga plockhuggning och luckhuggning, passar i den viltvänliga skogsvården eftersom marken hela tiden hålls skogbevuxen. Det är viktigt att spara underväxten och riset som ger skydd. Plockhuggning och luckhuggning lämpar sig bra i kärr, fuktiga sänkor, övergångszoner och längs bäckar. 

 

6. Ungkullarnas biotoper är specialobjekt i viltvården. På övergångszoner och i kärr är det viktigaste att undvika kalavverkning, låggallring och onödiga iståndsättningsdikningar. Övergångszonerna är områden mellan två olika ekosystem. Viltet trivs speciellt i övergångszoner mellan mineralmark och torvmark eftersom beståndet där är flerskiktat och består av olika trädslag, riset är livskraftigt och marken är tillräckligt fuktig för insekter. Det är viktigt att bevara krontäckningen och den naturliga vattenhushållningen.

Metoder    

  • om övergångszonerna behandlas ska skötselarbetena planeras på ofrusen mark
  • man undviker förröjning
  • avverkningarna på frusen mark eller genom att använda utrustning som inte söndrar markytan
  • det yttersta körstråket ska dras på mineralmark
  • övergångszonen är minst 15 meter trots att förändringen är skarp och området smalt
  • på sin höjd stickspår i övergångszonen 
  • man ökar den strukturella variationen genom att lämna buskage och fälla trädgrupper 
  • lämpliga avverkningsmetoder är höggallring eller plockhuggning.